Till H - då - för länge sedan:
Älskar gör jag, älskar ej. har du krympt din lilla sfär, Saknad kraft och saknat mod
Ett är känslan inuti, inget vill du, inget sker, kunde jag nog leva med,
annat vad den gör för mig, inget blir som inte är. förutsatt att du förstod
när du ingenting vill bli. Trots att du så gärna ger hur sur, hur grinig och hur vred
Under många år som gått har du nästan bara fått. du blir av självföraktets brott.
Din absoluta avoghet Att klara el och tel och mat, Bortom denna stagnation -
mot studier och jobb att se dig stilla danka av. envist utvecklingsmotstånd -
är inte bara till förtret. Med självömkan och gnat lättja och reservation,
Den gör dig till en omvänd snobb. går kärleken i kvav. men framför denna dystra fond,
Allt faller därav på min lott: Förstår du inte nåt? glimtar stundvis något gott.
(Detta goda ger mig hopp)
Hoppet läker alla sår,
tänker jag, trots att jag vet,
att det sätter nya spår
av förtret och hjälplöshet -
utan att vi kom till skott. (1999)
-------------------
Jag längtar tillbaka till den tid när ett besked om grå starr ännu var ett dråpslag:
Jag har alltid trott mig stark, frisk i kroppen, menar jag,
råsund, tålig och robust,
mestadels helt oförtjänt.
Jag har druckit mycket vin, Jag har tänjt på många gränser,
rökt i mängder och bytt liv. inte rört mig som jag borde
Jag har rest och flackat runt, utan suttit mycket still,
sovit nästan ingenting. kastat i mig hafsig mat -
oftast både snabbt och mycket.
MEN:
Jag har alltid avskytt piller, Ovan nämnda ger vid handen
sällan offrat och vart bitter, tron att kroppen bara finns,
inte heller krävt nå´n action. att den minns hur den fungerar,
Att ha tråkigt är mig kärt, inte krånglar och rumsterar
träffa vänner perifert. om - i mitt frihetsbundna liv.
Plötsligt är allt annorlunda - "Varför gick jag på kontroll?",
bägge ögonen har starr! tänker jag och ångrar beskt.
Också trycket bakom linsen Den teknik jag alltid brukat -
visade sig alltför högt. den att negligera bort
allt som liknar ont och sjukt -
duger plötsligt inget till.
Inte kan jag längre låtsas, Sedan kom Sofiahemmet,
att min näthinna är ren, dit jag gick en vacker dag,
inte sova bort min ångest alltför tidigt - ändå glad -
(sömn har aldrig hjälpt mig stort, satt jag på en bänk i solen,
gäckande och flyktig lycklig över allt jag såg:
har den ofta undgått mig) Än så länge var den min,
har jag heller kunnat göra denna sköna, fräscha värld!
utan dragit mig tillbaka,
slickat sår och läst allt nu
för vem vet när jag blir blind?
"Ännu kan jag gå i skogen, Doktorn denna gång var klok,
vandra Björnfallsvägen fram, gav mig hopp utan att ljuga.
njuta pergolautsikten Redigt saklig satt han där
över kråkslottet och sjön!" och tog udden av min skräck.
Detta tänkte jag på bänken,
liksom att ett liv var slut
utan ögon i naturen
eller DN-frukostlunch.
Lätt, så lätt, gick jag min väg. Jo, den var allt bra ändå,
Livet var nu mitt igen. min beprövade teknik,
Utan jäkt skulle jag hinna den att tänka bort de hinder
läsa många böcker än, som begränsar friheten.
skriva dikter, varför inte?
Vandra över många fjäll.
Se när jord och himmel möts,
följa grusvägarnas slingor
mellan husknutar och kor.
Upprymd, hoppfull och förnöjsam, Ändå var jag först och främst
nöjd med doktorn och mig själv, tacksam för det doktorn gjort,
dansade jag mot Norrmalm. för att bakhasorna bar
och att allt var återfött. (1999)